Malin S Wik

Stormarna börjar lägga sig. Skönt. Men nu skulle jag verkligen behöva ett litet knyte PÅ magen, inte inuti. För hon behövs verkligen nu.

Idag har jag gått 39 fulla veckor, vilket innebär att beräknad nedkomst är om exakt en vecka. Tålamodet börjar tryta (rättelse, det tröt för ett par veckor sen redan...) och det är svårt att finna ro i någonting. Jag går bara och väntar. Allt är förberett sen en tid tillbaka, till och med jag så gott jag kan. Nu får hon gärna komma.

I går kväll somnade min farmor in, lugnt och stilla. Hon slutade bara att andas. Det gick fort på slutet men det kom ändå som en överraskning.

Idag fick min systers hund sen tio år tillbaka också somna in. En familjemedlem till mig lika mycket som till henne. Dom var här idag och jag fick klappa på honom en sista gång precis som jag fick klappa på farmor för sista gången igår.

Dessutom så fick jag ett samtal som jag väntat i fem år på. Från min pappa. Han frågade hur det var med mig. Jag sa att jag ska få en bebis snart. Han lät förvånad. Vi hade inte mycket mer att säga till varandra. Samtalet var två minuter långt. Nu orkar jag inte så mycket mer för en dag.

Det finns dagar som man längtar till. Dagar man älskar. Dagar man njuter av. Och så finns det sådana dagar man aldrig kommer glömma. Som gör att tiden stannar upp. Hjärtat stannar, luften fryser till is, allt är bara stilla. I huvudet är det tomt. Man vill tänka på nåt men får inte fram det. Varje andetag är en mil långt. Och så kommer dom, tårarna. Men man vet inte varför man gråter. Plötsligt rannsakar man hela sitt liv, vad skulle jag ha gjort, när skulle jag ha gjort det, jag borde vetat bättre, varför blir det så här, vad händer nu, vad ska jag göra, när ska jag göra det? Och så blir det tyst igen. Tiden rullar på. Vinden slår runt öronen. Andas. Och för en sekund vill man att tiden ska stå stilla igen.

Hade lite systuga idag. Eftersom jag, åter igen, är ganska snål så finns det inte på världskartan att jag ska köpa en massa sängkläder till bebis för dyra pengar när hon ändå bara kommer kunna använda det (nu till en början i alla fall) i högst några få månader. Så Malin drog fram sylådan, några gamla tygstuvar och rev sönder ett gammalt lakan med ett hål i och började laborera! Resultatet blev två örngott, tre underlakan och ett påslakan med påsydda ballonger på. Det går alltså bra att kräkas och bajsa i sängen. Om hon känner för det.

Men nu får jag lov att sluta leka en stund och passa på att dammsuga medan orken fortfarande finns.

Och nej, fortfarande ingen bebis.....

Jag vet att det inte var meningen att hon skulle komma häromdagen men jag var så redo och nu känns det faktiskt lite hopplöst och som om hon aldrig ska komma. Det gör hon ju såklart och det är till och med lite tidigt att känna misströstan (vad ska jag känna i vecka 42, om jag kommer dit?) men jag har gått i åtta månader och laddat inför en förlossning, som jag inte ens vågade ha från början. Jag var så laddad! Jag vill vara så laddad och full av energi när det verkligen är dags också. Blä. Aja. Fokus på annat kanske så länge.

I natt trodde jag nästan att det var dags. Hann aldrig riktigt somna på kvällen förrän jag kände ett konstigt obehag i kroppen. Och så kom den första värken. Jaha, tänkte jag och skruvade lite på mig. Det var väl temporärt. Men sju minuter senare kom en till. Och en till. Och en till. Ungefär samma längd med samma intervall. Och eftersom man är lite av planeringsnörd så har jag ju läst att om värkarna är jämna på just det här sättet så kan det vara ett tecken på att det är dags. Klockan halv ett på natten ringer jag förlossningen som lugnar mig en aning, var uppmärksam, ta två alvedon, håll dig varm och om värkarna ändrar karaktär och blir starkare så ring igen. Är du orolig så kom hit så undersöker vi dig men du kommer förmodligen bli hemskickad igen, avslutar hon. Nej tack, så kul är det inte att åka iväg mitt i natten, tycker jag och gör som hon säger. Och natten blev ett enda långt förvärksmaraton som man kan döpa till "skämtar du, och detta är inte ens dom RIKTIGA värkarna!!!"

Som jag har sagt förut; det finns möjligtvis inte en chans att bara få gå och lägga sig en kväll och morgonen efter så har man sin bebis? Inte det?

Ingen bebis än. I alla fall inte utanför magen. Idag körde hon upp ena foten så hårt att jag undrade om hon skulle ta köksvägen ut. Grinig tjej det där... Det kanske därför hon är grinig? För jag säger "tjej" till henne och det egentligen är en kille? "Va fan morsan, jag har en snopp, sluta säg sådär..."
Men tre ultraljud och tre sköterskor har sagt att det ska bli en tjej, man får väl anta att personalstyrkan på Akademiska sjukhuset inte är blinda hela högen. "Det där har inte jag beställt!" Svårt att reklamera...

Bäddat och klart! Hoppas nu bara att det faktiskt är en tjej, annars blir det panikinbromsning på närmaste lakanåterförsäljare efter förlossningen....

Idag var jag till barnmorskan för en rutinkontroll. Jag bad henne att göra en uppskattning på hur stor hon är och hur mycket hon kommer väga när hon väl kommer ut. Men lilla bebis har kilat ner sig så fantastiskt långt ner att barnmorskan kunde inte känna huvudet ordentligt. Så hon vågade inte riktigt gissa men trodde inte att hon var så stor ändå. Skönt tycker jag, eftersom att jag ska pressa ut henne ur min ni vet vad. Men det innebär nog att hon har fixerat sig, vilket jag har misstänkt. Imorgon går jag in i 37e veckan. Det är sjukt det. När man var i vecka 18-19 där nånstans så var den här dagen så långt bort och allting som hade med bebis att göra sa jag alltid "det kan jag göra sen" om. Det börjar bli svårare och svårare att säga så nu...

Sitter på altanen och myser i vårvärmen, musiken dunkar, hunden ligger på gräsmattan och tuggar på en pinne, fåglarna kvittrar, livet är underbart! Om man inte tänker efter ordentligt såklart. Man är ju aldrig riktigt nöjd! Det gäller att inte tänka för mycket utan att bara leva i nuet (kanske leva en dag framåt, max två, i alla fall inte mer än en vecka). Jag började packa väskan som jag ska ha med mig till förlossningen för ett par dagar sen. Jag hoppas jag är hemma när det väl är dags så att jag får med mig den, annars blir jag sur. Som om jag inte har viktigare saker att tänka på... Men det är då. Nu är nu. Och nu är det riktigt härligt!

Hade lite finbesök idag, i alla fall hunden som fick busa av sig med en kompis. Nu äntligen ligger han däckad nedanför soffan. Själv har man stått på knä med bakdelen i vädret och rensat rabatt och det har gått bra tills jag "skulle bara" ta ett sista ogräs varpå det drog till i magen på ett sätt som jag inte tror var så jättebra. Så nu ligger jag också. Lördagar brukar inte vara så exalterande normalt ändå så jag missar nog inget.